Världens bästa kanin heter Ernst. Det är Ernst och jag som diskuterar i-landsproblem om nätterna. Ernst är en bra lyssnare dock en sämre talare. Ernst har jag haft ända sedan jag var sju år. Innan luktade han badkulor eftersom det såldes i den affären han innan bodde i. Men sedan några år tillbaka har lukten tynat bort och Ernst luktar numera bara svett, tårar och dregel.
Hemma i mitt röda hus i Sverige har jag en hel släkt av olika djur av samma art som Ernst. Anna och jag samlade nämligen på alla de olika djuren. Det är inga vanliga gosedjur utan det är mer gosedjur med klass, som är döpta och klara för användning när man bestämmer sig för att adoptera en. Med gosedjuret finns en liten lapp om vad djuret tycker om att göra, vad den vill äta. Allt man behöver veta står på den där lilla lappen för att den ska få en sån bra uppväxt som möjligt.
Om jag minns rätt fick jag en lite hund döpt Humlan när jag fyllde åtta år av Anna. Det är en vit liten hund som bär på ett rött hjärta.
Sedan Livia kom till världens har jag letat ivrigt efter att hitta en likadan Ernst-kanin som min, men de är försvunna. En dag så kanske lilla flickan får lov att ta över min slitna gamla kanin, men ikväll behöver jag Ernst själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar